Friday, 1 September 2017

FYRA PREDIKNINGAR SOMMAREN 2017 2(4)



Sjätte söndagen efter Trefaldighet, den 23 juli 2017, Tjureda kyrka, Gårdsby kyrka, Växjö Stift
Lukas 9.51–62

Jag skall bara...
Livet som en halvmesyr eller som en total satsning på det bästa.

        i.            Det finns två motiv dolda i texten. ”När tiden var inne för hans upptagande vände han sitt ansikte mot Jerusalem” (”vände Jesus sina steg mot Jerusalem” vers 51, Nya Testamentet 1981). Här är en parallell till Elias himmelsfärd (Andra Kungaboken 2). Men Jesus räknar här in en något annorlunda resa: Det är en resa som innefattar lidande och död, uppståndelse och himmelsfärd. Det är det andra motivet. Det första träder också fram och det är en uppgörelse med Elia. ”Att tas upp”, det är en slags himmelsfärd. Jakob och Johannes var så upprörda över att de inte var välkomna att stanna över i den samariska byn att de ville kalla ned eld från himlen för att förgöra människorna där – precis som Elia hade gjort över sina fiender. Han hade ju låtit döda alla Baals profeter med svärd, och de var antingen 450 eller 850 stycken (Första Kungaboken 18 och 19).
Jesus tillrättavisar sina lärjungar och de tar en annan väg via en annan by. ”En annan väg” är just det som antyds i första motivet. Denna vindlande väg, denna omständliga väg visar sig vara en väg bort från våldet, ja allt vad våld heter. En ny era börjar. Elia, förebild på flera sätt, tillhör dock den gamla eran, våldets era, öga för öga, tand för tand – eran.
Trots denna icke-våldets radikalitet finns det tillräckligt i det som Jesus säger ändå som upprör, rör om och berör. Fortsättningen är ett bevis på det.

      ii.            Du måste göra upp en kostnadskalkyl. Boendet är en slags grundsten i människans tillvaro men Jesus säger här att ”rävarna har kulor (lyor) och fåglarna har nästen (bon), men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud” (vers 58). Alltså, det kostar. Uppsala Ärkestift har som tema på sitt präst och diakonmöte som tema: Allt är nåd. Denna ”sola gratia” är en central trossats som vi ständigt måste återkomma till. Men det är en trossats som lätt kan missbrukas. Enligt Jesus kan den inte bli till något intet förpliktande; det får inte bli ett kravlöst evangelium, det får inte bli ”billig nåd” (som Dietrich Bonhoeffer sagt). ”Allt är  nåd”, ja, ytterst är det så, ja, men det kostar...

    iii.            Här finns också två lojalitetskonflikter. Den första handlar om att det är viktigare att förkunna Guds Rike än att begrava sin far.
Här finns minst tre aspekter att tänka på.
Faderskap kan vara problematiska och har genom historien ifrågasatts särskilt därför att dessa ofta har skymt moderskap.
Vördnaden för (dyrkan av) förfäderna kan lägga stor börda och många krav på de efterlevande.
Josef, Jesu fader, är kraftigt nedtonad i evangelierna, kanske inte enbart för att Jesus ständigt och jämt kallar Gud för sin Fader.
Jesus säger rakt ut: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds Rike” (vers 60).

    iv.            Den andra lojalitetskonflikten handlar om oförmågan att ta radikal ställning och den ödesdigra blicken tillbaka.
Man kan gärna jämföra med Lots hustru som blev en saltstod när hon vände sig om. De flydde från sin stad som skulle förintas och Herrens ängel hade varnat för att någonsin längtansfullt se sig om och med blicken längta tillbaka (Första Moseboken 19.15 – 30, särskilt verserna 17 och 26).
Orden i texten vittnar om något mer än att bara ge en kram och sedan ge sig iväg. De antyder även ansvaret för dem därhemma. Det är inte bara att sticka iväg. De måste klara sig ekonomiskt. De måste vara trygga. Om jag inte är där måste jag först säkra att andra går in i mitt ställe, och att det är folk som jag kan lita på (se grekiskans épitréfo som syftar på underhåll och skötsel, vers 61).
Trots alla förbehåll som man kan ha, är inte saken ändå ganska logisk: den som satsar på något nytt måste göra det helhjärtat, annars blir det inget.
Orden är klassiska, eller hur, ”den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike” (vers 62).

      v.            Endast det bästa är gott nog...
Invändningarna mot de föregående tre punkterna kan vara många. De innehåller en radikalitet som upprör, rör om och berör.
Men det intressanta är att en sådan radikal efterföljelse som handlar om Jesus Kristus och gudsriket på sikt inte alls leder till att familjelivet och de närmaste ratas eller bortses från. Tvärtom. En radikal efterföljelse innebär att man kommer tillbaka till familjen igen.
Den romersk katolska kyrkan i Afrika dominerar i många länder söder om Sahara. Bara i Nigeria finns det mer än 30 miljoner katoliker. Vid deras Afrikasynod i Rom har familjen betonats starkt och där har även familjen framhållits som en bild eller prototyp för kyrkan.
Man kan också betrakta Jesu egen familj. Maria, Jesu moder, kommer snart i centrum som ingen annan man eller kvinna i hela kyrkan; brodern Jakob (men det finns många Jakob i Bibeln) var förmodligen helt blockerad av Jesu ord och handlingar under dennes ”ministry” på jorden, men blev senare den första kristna församlingens ledare i Jerusalem.
Dagens evangelium ställer dock krav som vi sett. De tre aspiranterna till lärjungaskap har följande att tänka på, att göra en kostnadskalkyl liksom den som satt med det ofrånkomliga kravet ge upp det invanda hemmets bekvämligheter eller att göra upp med den lojalitetskonflikt som bestod i att se sig näst intill oumbärlig därhemma.
Frågan går till dig: Har du modet att spegla dig själv i dessa tre aspiranter? För du är också kallad av Gud för tjänst: Svenska Kyrkan behöver fler som bejakar kallelsen till präst och diakon, samt kyrkomusiker. Många andra sätt finns att tjäna på.
På ett nästan övertydligt sätt ställs vi inför det faktum att för väldigt många anständiga, duktiga och hedervärda människor ”är de viktigaste valen i livet inte mellan det goda och det onda (för vad det valet är, är ofta alltför uppenbart), utan mellan det som är bra och det som är bäst”.
Ofta blir det just, ”men jag skall bara...”

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Thursday, 31 August 2017

FYRA PREDIKNINGAR SOMMAREN 2017 1 (4)



Fjärde söndagen efter Trefaldighet, den 9 juli 2017, Söraby kyrka, Växjö Stift
Lukas 6.36-42

När såg du senast dig själv i spegeln?
Man kan göra det på olika sätt och syftet kan vara olika, men vad ser du?

        i.            Enligt vers 37 säger Jesus, ”döm inte så skall ni inte bli dömda”. Detta är ett ord som ofta missuppfattats totalt, bl.a. i vår egen kyrka de senaste 50 åren.
Det är som om ingen dom fanns, ingen lag att ta hänsyn till. Men att lagen finns kvar även i en evangelisk kyrka är uppenbart genom följande fyra exempel.
a)      I dagens första kollektbön står det: ”Du nådens Gud, som kan dömma och upprätta människor...”
b)      Dagens gammaltestamentliga läsning lyder: ”Jag skall dömma er israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud.” (Hesekiel 18.30)
c)      I Bergspredikan hade Jesus följande att säga om lagen och profeterna: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.” (Matteus 5.17)
d)     Tio Guds Bud ingår fortfarande i konfirmandundervisningen som ett avgörande viktiga riktmärken i livet. (2 Mosebok 20.1-17)
Jesu ord här handlar inte om att lagen inte skulle behövas utan om vems lag det är och vem som har uppgiften att döma. Vi människor tar ofta på oss den uppgiften som en personlig sak och vi gör det typiskt nog innan vi har sett oss själva i spegeln.

      ii.            Det Jesus säger här är inte tidsbundet, inte bundet till en viss kultur eller ett visst folk, det är allmängiltigt, universellt.
Hela denna text (dagens evangelium Lukas 6.36-42) återfinns i Bergspredikan i Matteus 5 – 7, utom sista delen av vers 37 och vers 38, som lyder: ”Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er”.
Vi utelämnar texten om flisan och bjälken (flisan i din broders öga och bjälken i ditt eget) den här gången.
Låt oss istället titta närmare på verserna 37 och 38.

    iii.            ”Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel” (vers 38)
Den som ger, är generös, kommer att få tillbaka, det är bara så, även om det dröjer.
Med den tidens klädedräkt var det möjligt att ta emot och bära med sig gåvor, t.ex. ätbara grödor. Men utrymmet var begränsat. Det gick att göra en fåll i manteln över bältet och där lägga något.
Denna gåva, förpackning, var alltså begränsad av praktiska skäl men omgärdad av en god portion kärlek.
Vi har förmodligen varit med om något liknande. Studenten, innan studiemedlens tid, fick av sin moster ett månatligt bidrag, för sitt uppehälle. Detta bidrag var inte så stort men betydde mycket genom sin regelbundenhet.
En konfirmandgrupp från Kalmar blir mottagna av församlingen i Vordingborg, Danmark. Konfirmanderna fick bo i olika hem. Dessutom, vid den dagslånga utflykten hade varje familj skickat med smørrebrød så att det räckte till lunch. Tala om en begränsad gåva men som var väl avmätt och gjorde dagen njutbar, begränsad men omgärdad av en god portion kärlek!

    iv.            ”Frikänn, så skall ni bli frikända” (vers 37).
Frihet är den kristna trons signum, kännetecken, kännemärke. Istället för att misstänkliggöra människor måste vi tro väl om dem.
Engelskan skiljer här på ”freedom” och ”liberty”, det senare rör den yttre friheten, nog så viktig, den förra rör sig på djupet, att kunna handla, tala och tänka fritt. Ett annat uttryck som borde vara typiskt för en kristen är att ge människor ”the benefit of the doubt”, som kan jämföras med att man i alla tveksamma fall hellre är beredd att fria än fälla.
Är vi så generösa så att vi klarar detta?
Till friheten i sann mening hör också modet att ta risker...

      v.            Hycklare varnas vi för att lätt kunna bli.
Hyckleri = hypocrisy (engelska) = hypokrítès (grekiska, Nya Testamentet); ordets betydelse har glidit från att betyda en uttolkare, som lägger ut texten, en som överdriver, som ger sken av att vara någon som han inte är, till att vara en slags lögnare.
Det är vad vi blir om vi har vänt på livet så att vi dömer ut andra men inte oss själva, för vi gör oss inte omaket att se oss själva i spegeln.
Men det får heller inte bli som med västgöten som inför ett kungligt besök på hembygdsgården var mest brydd över att inte veta hur denna kunglighet skulle tilltalas (fina titlar, ers höghet, etc.). Så han valde att istället ligga så lågt som möjligt:
”Ja det är ju trevligt att ha han prinsen här ibland oss, han är välkommen, men det kan jag säga, det är inte mycket att komma till. Vi här i bygden är inget värda, vi bokstavligen krälar i stoftet.....”
Kungligheten förstod förmodligen ingenting av detta, blev mest konfunderad. Det bör dock sägas att detta att ligga så lågt, att klassa ner sig själv så lågt som möjligt, inte nödvändigtvis är ett uttryck  för någon slags ödmjukhet. Inte alls... självkänslan kunde fortfarande vara hög, vad det gällde var att komma ur en knipa.
Allvaret griper åter tag i oss. Vi får inte bli en from klick som mest talar om hur vi skall göra andra till bättre människor.
Det bästa botemedlet mot detta är att ta fram en spegel och se sig själv i den – en god stund.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande.
Nu och alltid och i evigheters evigheter. Amen

Friday, 17 March 2017

SERMON ON THE INCARNATION



THE INCARNATION – JUST AN INSTRUMENT OR THE REAL THING

(I gave this sermon in Bellville, near Cape Town on Christmas Day; however the content of the sermon is really dealing with one of the pillars of Christian theology and could be read at any time, anywhere)

Christmas Day 25 December 2016 in Bellville, The Evangelical Lutheran Church,
Cape Orange Diocese, ELCSA, Martin Pietersen Laan

Full Communion Service at 09h00
Texts: Isaiah 52.7-10; Hebrews 1.1-4; John 1.1-14

SERMON
Theme:
The Incarnation, an instrument for something more or the real thing?

General introduction regarding God’s activities visa-vie us. On God’s creation and redemption.
Looking at our sermon text John 1.1-14: the key word is the Word, ó Logos; the evangelist as the key word so there is a link to the very beginning (Genesis 1.3), because when God created he said something, a word is used. This Word would be  understood by Jews as well as by Greeks. To the Greeks it makes sense to talk about the word in relation to the ideal world and the ideal man. To the Jews it was natural to talk about the Word through which everything was created. For example Psalm 33.6 says, “By the word of the Lord the heavens were made, and all their host by the breath of his mouth”. The Word is central also in Wisdom literature (Apocrypha).
So it was through him that everything was created (Colossians 1.16).
Yet we do not have full clarity as to where this Word takes us. That is what this sermon will say something about. God has arrived through Jesus Christ, but to what purpose?

The next two points will talk about incarnation as instrument

One
John 1.14b says, “we have seen his glory, the glory as of a father’s Son, full of grace and truth”.
Here we see that the Word become flesh (the incarnation) opens up for the glory of God, and an existence in heaven. In other words, it must be literally true that this incarnation eventually brings you into the glory of God the Father, also made manifest in the Son being glorified, made omnipresent through the Holy Spirit. Is this glory only made manifest in heaven? A good question; God’s glory was seen in the baby in the manger. And Paul also experienced Christ’s glory on his way to Damascus, when he still was a Saul, persecuting the Christians.
But this does not take away that this same Paul, like so many other of us, also, almost constantly was longing to get away from this earth, this world, this life. So we need to hear what he wrote in the epistle to the Philippians: “It is my eager expectation and hope that I will not be put to shame in any way… for to me living is Christ and dying is a gain; If I am to live in the flesh, that means fruitful labour for me; and I do not know which I prefer. I am hard pressed between the two; my desire is to depart and be with Christ for that is far better, but to remain in the flesh is far better for you.” (Philippians 1.21-24)
It would not be wrong to say here that Paul in fact is expressing very classic sentiments that people have expressed through the centuries, inevitably so, due to the chaotic existence that this world after all, even at its best, so he is expressing the conviction that through Christ we have a safe passage to heaven.


Two
“and the Word was God” (John 1.1)
The incarnation carrying the seed of the resurrection
Again one is bound to say that Jesus Christ came here for a purpose. He came to conquer suffering, sin, evil and even death.
We may not think about it, but every Sunday morning service in the church is there  because of what happened one morning, the day after the Sabbath Day, that early morning when the women found the tomb empty, that tomb, in which Jesus was buried.
The only thing that we could find sustainable as Christians is this, that there is a victory over death, and that this victory was made demonstrable that particular Sunday morning.
Therefore one is bound to say that the incarnation, the event when Jesus was born, which event was God making himself a homestead here (or rather skenoo means God making an encampment amongst us John 1.14) carried the seed of the resurrection. If it is true that it was God who had made himself a home here, however temporarily, that event must eventually lead to a conquering of all those things that hold us back from God’s heavenly kingdom.
Some of the first Christians, for example Athanasius in Egypt in the third century, could express the situation in the following terms: “God became human so that we may become deified”. This is with a very fine term called “theosis”, a word indicating that our whole existence is geared towards another and “higher” existence, where and when we would become more like God. This may be claimed on the condition that this inclination of moving away from here does not take away our responsibility while here on earth (here a huge discussion is lurking in the background as to how this expression in fact easily could be abused, see …).


The next two points will deal with incarnation as the real thing

One
To be a Christian is not in the first place to seek a way away from here but to seek a way of being here, and I would add, regardless of age. It appears to be an absolutely central issue in Jesus’ ministry. Why would he otherwise repeatedly, tell stories which implies responsibilities in this world?
Facing these stories, timeless as they seem to be in their application, we can only say that we fail…… utterly.
We can start with John 1.11 which says, “He came to his own home, and his own people received him not”. It is of course about the way Jesus was received by especially some of his own people’s leaders at the time, who eventually wanted to do away with him. He was even foretold by some of the prophets, but that did not help.
However, these same words should be put in connection with some of Jesus’ own parables. We choose one, namely that of the Judgment Day, when it again will be asked whether we received him or not. But it is done, to some of us at least, in quite a surprising way; in a way hiding behind others.
Jesus embodies the human nature completely (that is the word become flesh) and is therefore entitled to ask us how we deal with the following six categories of human beings (I am talking about the parable of the sheep and the goats and the judgment).
We probably are well aware of the point made in this parable: what you did to one of the least of these who are members of my human family, you did it to me. (Matthew 25.40)
Jesus says:
            I was hungry
            I was thirsty
            I was a stranger
            I was naked
            I was sick
            I was in prison

Could it be said more explicitly? God was made flesh in order to change this world into a liveable place, where those who are hungry will be given a meal, the thirsty running, fresh water, the stranger an invitation to share your home, the naked a set of clothes, the sick transportation to a doctor or nurse, and the one in prison a visitor who is not taking for granted that all behind bars are criminals (remember detention without trial, political prisoners, prisoners due to conscience, religious belief etc.).

Two
“And she gave birth to her first-born son and wrapped him in swaddling cloths, and laid him in a manger, because there was no place for them in the inn”, (Luke 2.7).
If it was good enough for God to enter this world through such a vehicle, frame, body, one cannot see lightly on the fact of the existence of children. The fact that this birth has taken place has led to the following result:
All new-borns are holy, eternally valuable, and directly under God, not only at the disgression of the child’s mother or the father, or both. You cannot do what you like with such a life.
Children’s rights will for ever be in focus
The church must be a safe space for children, in the ordinary church life there must be space for them (maar ook a lekker plek) and in the Christian homes; somehow the church must be a safe haven even for the unborn)

In brief, because of the Christ birth, church and society must provide security and happiness for all our children and this cannot wait. You see, the incarnation is not just an instrument or a vehicle for transportation to heaven. More than that, the incarnation is the real thing, which understood rightly will transform our churches and societies completely.

To sum up:
Incarnation:
It is an instrument for bringing us to God in a total and eternal way. But just as much the incarnation is the real thing, through which we live a godly life here and now fulfilling God’s purpose with humankind,
Called to becoming a reconciled community, reflecting the image of God already in this world.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit.
As it was in the beginning, is now and will be, for ever. Amen.